Tillbaka i stan igen efter att spenderat att antal dagar på landet. En ganska trevlig avkoppling får jag lov att säga. Även fast det inte finns så mycket att göra när man är isolerad i en liten by. Hjälpte farsan att flytta komposten och dra säckar med bajsluktande jord så lite karaktärsdanande arbete blev det också. Att bli biten av diverse flygande insekter så som blinningar och myggor var mindre angenämt dock.
Igår firade vi farsans kommande sextioårsdag med en middag med grannarna också. Trevligt, trevligt. Samtliga i familjen och runt middagsbordet är såklart partimedlemmar, och två före detta riksdagsledamöter till på köpet. Mesta delen av samtalet kretsade kring EU faktiskt. Själv satt man och representerade de unga radikalerna och ”onyanserat”/”kategoriskt” argumenterade mot det kapitalistiska EU-projektet. Medan de övriga ~60 åringarna förordade en mer ”realistisk” syn på unionen, det realistiska i det hela verkade mest gå ut på att man skall vara skeptiska mot EU – men inse att EU existerar och att vi inte kan gå ur, samt glädjas och heja på när EU:s överstatlighet och resursfördelning leder till ”bra saker”. Själv är jag tämligen skeptisk mot sådana resonemang, men det ska bli intressant att se hur debatten kommer att gå internt i partiet de närmsta åren. Jag är rädd för att partit snart kommer sälla sig till dem som verkar tro att EU som union är av naturen given och att vi endast kan sitta och gälla läget och hänga med och vara den som försöker putta skutan lite åt vänster.
För min del känns det personligen tämligen främmande och generellt sett känns det som främmande retorik för en revolutionär rörelse. Varför skall vi bara gilla läget när vi är medlemmar i en union byggd på och för borgerlig politik och kapitalintressen?
Igår firade vi farsans kommande sextioårsdag med en middag med grannarna också. Trevligt, trevligt. Samtliga i familjen och runt middagsbordet är såklart partimedlemmar, och två före detta riksdagsledamöter till på köpet. Mesta delen av samtalet kretsade kring EU faktiskt. Själv satt man och representerade de unga radikalerna och ”onyanserat”/”kategoriskt” argumenterade mot det kapitalistiska EU-projektet. Medan de övriga ~60 åringarna förordade en mer ”realistisk” syn på unionen, det realistiska i det hela verkade mest gå ut på att man skall vara skeptiska mot EU – men inse att EU existerar och att vi inte kan gå ur, samt glädjas och heja på när EU:s överstatlighet och resursfördelning leder till ”bra saker”. Själv är jag tämligen skeptisk mot sådana resonemang, men det ska bli intressant att se hur debatten kommer att gå internt i partiet de närmsta åren. Jag är rädd för att partit snart kommer sälla sig till dem som verkar tro att EU som union är av naturen given och att vi endast kan sitta och gälla läget och hänga med och vara den som försöker putta skutan lite åt vänster.
För min del känns det personligen tämligen främmande och generellt sett känns det som främmande retorik för en revolutionär rörelse. Varför skall vi bara gilla läget när vi är medlemmar i en union byggd på och för borgerlig politik och kapitalintressen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar