Solidaritet i det lilla

Ända sedan jag var yngre har jag haft en förkärlek för politiska knappar. Ni vet sådana med säkerhetsnålsfästen man sätter på kavajslaget (eller jackan/väskan om man så vill). Jag kunde lätt ha tio stycken på en och samma gång på min gamla jeansjacka. Det är till å vara "out and proud" med sina politiska ställningstaganden och annat.

Nu när jag blivit lite äldre tar jag ej längre till sådana ytterligheter. Nu för tiden har jag inte lika mycket politiska symboler på mig. Dock har jag några kvar. Mitt halsband, min röda stjärna och min röda feministsymbol framför allt. Personliga symboler som jag har på mig för min egen skull. Jag har även just nu två knappar på remmen till min växa. En "stoppa FRA-lagen"-knapp och en "befria Palestina"-knapp. Den senare egengjord på knappmaskinen på jobbet.

Att jag valt att ta på mig en "Befria Palestina"-knapp är ingen slump. Den betyder också något särskilt. Att ha på sig en "befria Palestina"-knapp handlar inte för mig om någon slags personlig feelgood-aktivism, eller någon slags individualistisk plakatpolitisk handling. För mig handlar det om solidaritet i det lilla. En enkel handling som påminner om att folket i Gaza, västbanken och de ockuperade områdena inte är bortglömda eller ensamma

Under de senaste 24 timmarna har jag vid ett flertal tillfällen fått positiva kommentarer. Mannen i receptionen på hostelet i Stockholm, killen i disken vid kebabstället.... Inte mer än kommentarer som "bra knapp" eller "Befria Palestina - jag håller med", men vad mer behövs. Det känns skönt.

Jag kanske inbillar mig. Det kanske till och med är förmätet av mig att tro att det gör någon skillnad hos folk. Men jag tror på att visa vår solidaritet. Jag har demonstrerat, jag har ropat slagord... men efter att demonstrationerna tagit slut och man går i väg till sitt tror jag det är viktigt att forsätta visa solidaritet i det lilla, det vardagliga. Det kan vara nått så enkelt som att ha på sig en knapp. Är det förmätet?

5 000 skäl att fundera på om Volvo sjunger på sista versen

Dags att återuppliva bloggen lite. Kan börja med en notering i nyhetsflödet som fick en uppsagd Volvoarbetare som jag att reagera.

Jag läste i GP att min före detta arbetsplats Volvo PV:s Torslandaverk drar ner på produktionen. Enligt rapporteringen skall man endast bygga 5 000 bilar per månad. Man börjar faktiskt seriöst oroa sig/kontemplera hur det står till med företaget… snart har vi nog inte någon bilproduktion kvar i Göteborg,

För den som undrar så är det är väldigt lite att bara bygga 5 000 bilar i månaden i en sådan stor fabrik som Torslandaverken. Produktionsrekordet i C-fabriken där jag jobbade är på ca 1 000 bilar om dagen när vi hade full treskiftsproduktion. Ok, det var inte alltid vi byggde så många, men 5 000 i veckan hade inte varit en omöjlig ambition i fall man sålde tillräckligt.

Nu är det i stället en månadsambition…

Att bilproduktionen i sig minskar i världen/Sverige är det la inte så mycket att gråta över. ”Rädda Volvo” är ingen paroll att samlas under. Men paroller som ”rädda Göteborg”, ”stoppa massarbetslösheten” och ”rädda tryggheten för uppsagda” känns som sagt oroväckande nära.

Jag kommer få sparken

Idag med ett nytt stort från Volvo ryckte mina sista tvivel undan. Jag kommer säkert få sparken. Tidigare var inte säker, men nu kommer mina dryga fyra på Volvo inte räcka långt i LAS-listorna.

Jag är i och för sig just nu tjänstledig från min anställning i Torslandafabriken och jobbar bara ca 2-3 månader om året - så det finns dem som kommer drabbas hårdare än jag. Men det kommer kännas att förlora jobbet i fabriken.

Nu när jag varit studieledig har anställningen varit min möjlighet att tjäna lite pengar genom extraarbete och vid studieuppehåll över somrarna - men främst har jobbet varit min trygghet, min förvisning om att jag trots allt har något att falla tillbaka på i fall allt skiter sig.

Enligt Volvo ska uppsägningarna börja vid årsskiftet, och jag jobbar som vikarie på vänsterpartiet fram tills årsskiftet det med. Nu tror jag på en förlängning av mitt vikariat, men man vet ju aldrig.

Hej då trygghet.

Läs mer: Aftonbladet

En kort uppdatering med lite Ohly

Mest för att påvisa att jag inte är död så kommer här en liten uppdatering på bloggen.

Det är mycket jobb och skola just nu. Jobbet är kul och ganska varierande. Nu senaste tiden har jag roddat en del med ett torgmöte vi ska ha på fredag med Lars Ohly, ordförande i vänsterpartiet, och Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster.

Kom gärna förbi klockan 16 - 17 på Kungsportsplatsen.

När arbetarna är borta passar företaget på att jävlas

När katten är borta dansar råttorna på bordet. När arbetarna är borta passar företaget på att jävlas.

Igår när vi kom tillbaka i fabriken efter semestern är det någon jävel som har byggt om vår bana under sommaren. Fullständigt idiotiskt också. De har byggt om och smalnat av banan så att det på sina håll bara är 60 cm mellan materialfastad och kaross, och det bland annat på balanser där det finns pelardragare som skall använda en stor del av utrymmet! Nog för att vi är smala många av oss, men det är farligt och jobbigt att arbeta när man knappt har något utrymme att utföra sitt arbete på. Jag skulle kunna lägga in en bild här, bara för att visa hur litet det faktist är med 60 cm... men just nu är det inte läge att bryta mot fotoförbudet i fabriken.

Företaget tror säkert att de kommit på något brilliant. Mindre utrymme betyder att vi behöver ta färre steg, vilket gör att vi kan arbeta mer effektivt (dvs montera fler saker på kortare tid)... Vem bryr sig om saker som arbetsmiljö, säkerhet och lagledarnas möjlighet att ta sig fram på banan och göra sitt jobb när en montör tar upp allt utrymme.

Det är sjukt att de gör en sådan ändring utan att informera någon överhuvudtaget. Avdelningschefen säger att han inget visste, facket var inte informerat, skyddsombuden var inte informerade - trots att det är en kraftig försämring av vår arbetsmiljö. Det är tyket att de passar på att göra en sån här fint under semestern när ingen är där att protestera.

Just nu är både vårt skyddsombud sjuk och fackombudet är på semester... så jag får la ta tag i detta själv. Får bli mycket tjöt om detta idag, ska försöka få arbetskamraterna med mig på att driva detta till skyddet eller facket.

Nytt jobb - nya utmaningar

Igår fick jag ett samtal från kamrat Elise Norberg Pilhem, distriktsordförande för vänsterpartiet Göteborg. Vänsterpartiets distriktsstyrelse i Sveriges näst största stad beslutade under söndagen om vem man skulle anställa som ny ombudsman på distriktsexpeditionen, och nu förhöll det sig så att det var ingen mindre än undertecknad som fick förtroendet. Från och med den förste september kan jag inte bara titulera mig metallarbetare, student osv. utan även Ombudsman.

Jobbet är på 50% då en av de heltidsanställda själv går ner på 50% på grund av studier. Själv kommer jag kommer jobba 50% och plugga 50%.

Det ska bli riktigt kul. Ser fram emot att jobba för partiet på ett nytt sätt. Nya utmaningar och stimulerande arbetsuppgifter hoppas jag på. Nu gäller det att göra ett bra jobb också för att hedra mina kamraters förtroende i mig. Om jag förstod det rätt så kommer de första arbetsuppgifterna inbegripa satsning på studieverksamhet och utåtriktad höstkampanj. Det verkar lovande.

Hm… Jag undrar om jag behöver tänka över mer på vad jag skriver här nu när jag officiellt kommer jobba för partiet... Man blir ju någon slags representant för vänsterpartiet.

Stärkt kampanda på Dalsländsk camping

Jag på sommarläger (det regnade inte alltid). Foto: Tove Liljeholm

Denna vecka har jag gjort något som jag aldrig riktigt trodde jag skulle göra... jag åkte på läder. Med tält och allt. I och för sig tältade vi någon gång med familjen när jag var liten, och van vid att sova med sovsäck och liggunderlag har man blivit i Ung Vänster - men jag har aldrig känt mig som en tältande person direkt. Men nu denna vecka bar det alltså av till Furusjöns camping strax söder om Åmål i Dalsland.

Efter en vecka med härlig kamratanda, mycket god mat, roliga workshops (jag sjöng i kör två gånger och var med på en bugg-kurs(!)), regn och många intressanta och eggande föredrag är det bara att konstatera att det var väl värt ansträngningen att åka med på lägret.

Jag har fått ny kunskap kring så vitt skilda saker som exempelvis abortens historia, ESF i Malmö 2008 och svensk flyktingpolitik. Jag har varit med om kampanjupptakten för Ung Vänsterns kommande mycket viktiga kampanj mot den borgerliga sorteringsskolan.

Tävlades gjorde det också i olika lättsamma former. Mitt lag vann Musik-Quizet, jag vann en rond i debattboxningen, vann när vi spelade Geni och hejade fram vårt fotbollslag till en andra plats.

Alla kamrater runt om i landet som inte åkte på sommarlägret missade verkligen något! Förutom alla viktiga och roliga saker man får lära och göra så är det något visst med att åka bort och träffa andra i förbundet. Det är som att man laddar batterierna, man får en energikick och fylls av en härlig känsla av att vi är många som vill samma sak. Man är en del av en rörelse som finns över hela landet och världen. Man fylls av kamplusta.

Det behövs. Om man ska orka i kampen mot orättvisor och förtryck, högerregeringar och imperialist stater, för rättigheter och krav - då måste man känna stödet av kamrater. En och en kan vi aldrig förändra något. Men tillsammans är vi starka och kan göra skillnad. Ju starkare vi blir, och ska bli ännu mycket starkare, desto mer kan vi förändra. I förlängningen är det inget som är omöjligt.

Euro Pride - en sammanfattning

Under de sista dagarna av Pride var det så mycket fest och gamman, socialiserande och stoj, intellektuell stimulans och politik, att jag inte han med bloggandet. Här följer en kort summering och reflektioner av mina (för den gången) sista dagar i Stockholm. Något mer med spanjorerna blev det dock inte, det kan jag säga direkt...

Onsdagen
Dagen bjöd på lite nya bekantskaper. Kul att inviga parken och hänga med lite folk. Träffade Madde och lite annat folk på Debaser och sedan en pub i gamla stan. Mycket trevligt.

Torsdagen
Daniel kom upp och jag bytte hostel - flyttade in i ett fyrbädsrum med Daniel, Madde och Cici. Schlagerkvällen i Pride Park var dagens riktigt stora begivenhet. Lotta Engberg, Charlotte Perelli, Teach-In (Ding-a-dong), Lena PH, Dana Internationall och massa andra stjärnor på schlagerhimlen lös up stockholmskvällen under torsdagen. Efter det tänkte vi festa, men det slutade med att alla var alldeles för trötta. Det blev sömn i stället. Man är inte 18 fortfarande märkte jag.

Fredagen
Hängde med Daniel under dagen. Såg bland annat Annika Lanz och Tiina Rosenberg på stora scenen på Pride House. Riktigt bra faktiskt! Båda två var kvicka, roliga och smarta. Vi festade på Lino och försökte röja på dansgolvet. Vilket var lättare sagt än gjort, fy fan va mycket folk det var. Men kul var det - 90tals musik, och med skräckblandad förtjusning så kunde man ofta vartenda ord i texterna.

Jag (t.v.) i Paraden! Klicka för större.

Lördagen
Dags för årets stora Pride Parad! Nu större än någonsin. Med allt ifrån präster till militärer i uniform som tågade. Jag var lite orolig över att det inte skulle bli så lyckat med tanke på att vädret just för lördagen slog om till regn. Men vatten från himlen störde inte paraden som samlade 50,000+ deltagare och 500,000+ åskådare. Har inga specifika siffror, men runt där låg det. Det är en obeskrivbart härligt känsla att tåga med andra på det sättet, för våra rättigheter och för att det är kul. Party och politik i en skön blandning!

Själv gick jag först i ett RFSL-block kallat " Marching for those who can't!". Sektionen är en manifestation för alla de HBT personer världen över som får sina mänskliga rättigheter kränkta och som förhindras att fira Pride. Genom att gå med i sektionen visar man sin solidaritet med HBT personer i städer så som Warszawa, Moskva, Teheran och andra platser i världen där mänskliga rättigheter inte existerar för HBT-personer.

Efter drygt halva tiden kände jag att jag gjort min politiska gärning och bytte block till Vänsterns (Ung Vänster och Vänsterpartiets) - där det var mer dans, fest och party (dock såklart politiskt efter som jag slöt upp med vänstern och inte vilket party som helst). Som sagt, party och politik i en skön blandning. Man kan vara allvarsam och kämpa för HBT-personers rättigheter och även dansa loss till disco-music.

På kvällen mötte jag upp några kamrater för lite umgänge över någon dryckesprodukt. Det är något särskilt det där med att träffa likasinnade och verkligen känna den där särskilda kamratskapet man får med genuina kamrater.

Söndagen
På söndagen var det dags att ta sitt pick och pack, åka till västkusten igen och börja bearbeta sina "Post Pride Depression"-Syndrom

Hej dagboken!

Det börjar bli mycket personligt och lite politik i bloggen dessa dagar. Det har blivit något av en pride-dagbok utav bloggandet. Det är något visst med att skriva ner lite vad som händer så man kommer ihåg, även i fall det bara är jag som är intresserad av mitt vardagliga liv. I dagens avstämmning kan jag notera att gårdagen blev både trevlig och sent avslutad.

Vi (jag och mats) hängde med lite olika folk i Tantolunden med nån flaska vuxen-saft. Träffade på trevliga människor från Stockholm, Göteborg och Belgien, samt Spanien. Vi fick tag på Spanjorerna vi träffade första dagen och mot slutet var det bara vi kvar - dvs Jag, Mats, Antonio, och Bernard. Vi umgicks bara, men vem vet vad som följer i den såpan. Vi gjorde i alla fall klart att vi alla fyra var singlar (och inte i hop med varandra) och att jag tyckte Antonio var snyggast och att Mats tyckte Bernard var snyggast. So far so good.

Idag har jag inte gjort något vettigt än så länge, men skall dra mig bortåt Pride Park som slår upp portarna idag. I kväll ska jag hänga med Madde & Flatorna. Det kommer bli fantastiskt! Förhoppningsvis blir det först lite dryck och socialiserande och sedan utgång och dansgolvsröjande.

Mälarenmissödet

För ett tag sedan hade jag problem med mina glasögon, de satt för löst. Jag fick det åtgärdat hos en optiker, men problemet kom tillbaka. Det skulle jag ha tänkt på lite extra när jag badade igår. Jag tänkte på att inte hoppa, inte dyka, men jag tänkte inte på att jag inte fick skaka lite på huvudet.

Så nu ligger mina glasögon någonstans på botten av Mälaren.

Lite surt, då de trots allt kostade 3000 kronor när jag köppte dem i Januari, men man får ju hoppas att försäkringen gäller. Tur att jag hade ett par linser med mig för säkerhets skull.

Överlag var det annars trevligt igår. Det blev inte vad jag hade planerat. Det bliv grillkväll (alkoholfritt förresten) tillsammans med två vänner jag kännde och några vänner dem kände. Hemma hos en väns farsa vid en flådig villa på Stora Essingen. Grillkväll, och ja då bad också.

Idag har jag varit på ett förmiddagsseminarie om Sexualundervisningen i skolan och vad som kan förbättras där. Mycket, var svaret.

Ikväll blir det förhoppningsvis fest.

Vem behöver åka utrikes när Kalv har en fin kyrka?

Är sedan några dagar tillbaka i stan efter en välbehövlig flykt från staden i några dagar.

Jag och en kompis bestämde oss för att i princip helt oplanerat sätta oss i bilen och dra iväg. Road Trip 2008 extravagans. Nåväl, det blev kanske inte någon jättetur. Ingen jordenruntresa, men väl en tur i sydvästra Sverige! Med stopp i Jönköping, Ambjörnarp (övernattning), Halmstad, Ängelholm, Helsingborg (övernattning), Falkenberg, och Varberg. Många fina landsvägar, i skog, bland kullar, och mellan fält.

I Kalv hade dem en vacker kyrka. I Helsingborg var det fint att titta på havet. Västra Götaland har ett underbart landskap.

Visst, att vi inte åkte till Australien, USA eller något annat populärt land är främst för att vi är enna fattiga stackare. Men vem behöver åka utomlands när man har vacker natur, fint väder, gott sällskap och trevliga byar/städer i Sverige?

Färdvägen

Tjusigt ska det vara

Jag hade kunnat skriva mer om den galna FRA-lagen och det folkliga upproret, jag hade kunnat skriva om det galna Lissabonfördraget och det folkliga irlandsnejet, jag hade kunnat skriva om partikongressen jag hängde på för två veckor sedan. Jag hade kunnat skriva mer om mitt jobb, hur det är att återigen gå tillbaka till fabriken på heltid över sommaren.

Jag hade kunnat skriva massor med vettiga inlägg. Men just nu orkar jag inte med en massa tråkigheter.

Jag kan dock berätta en glad nyhet. I veckan fick min spårvagnshållplats här hemma i biskopsgården nya väntkurer!

Min syster är bäst!

Idag fyller min syster inte bara år, hon avlägger även sin masterexamen vid Olso Universitet inom ämnet molekylärbiologi, eller om det var biokemi.

Titeln på avhandlingen är: The X-ray crystal structure of the anti-tumor antibody P3Q.

Jag fattar inte mycket utav va det ska betyda, men det har att göra med proteiner och cancertumörsbekämpning... tror jag. Viktigt är det i alla fall säkert. Idag är jag extra stolt över att ha en sådan smart syster som håller på med avancerade saker som jag knappt känner en människa som skulle fatta. Görbra jobbat syrran - du är bäst!

600 arbetskamrater får gå (och jag?)

På jobbet har det har varit en del "du kommer få sparken" skämt idag. Galjhumor är kul. 

Jag hade inte kollat några nyheter innan jag åkte till jobbet, men när man möts av en hel drös med journalister utanför porten när man ska in till fabriken förstod man ju att högsta hönsen i vårt kära bolag tillslut bestämt sig för något.

600 man får gå bland våra arbetskamrater på golvet. Men ingen har direkt hetsat upp sig, det var väntat det som kom. Redan på måndag och efter semestern ska vissa, tidigare aviserade, förändringar ske. Sänkt takt, borttagna balanser (typ arbetsstationer) - två på min bana, utsparkande av allt inhyrt folk från bemanningsföretag... Företaget tror att man kan få bort hundra personer genom så kallade "naturliga avgångar", dvs pensioneringar och utköpande av långtidsfrånvarande utan att det kommer in någon ny gubbe som kan ersätta den som försvunnit, men 500 skall i vilket fall som helst bort mot sin vilja. 

Synd på nattskiftarna som får sina avdelningar nedlagda och arbetslag uppsplittrade mellan dag- och kvällsskiften. Själv har jag 4 år till godo enligt LAS-listan, så jag får stanna tror jag. Facket har ju lovat att sparkande skall ske enligt konstens alla regler, det informerade de i ett informationsblad till medlemmarna idag - fackbossen påpekade att man faktiskt redan kontaktat arbetsförmedlingen och minsann skall se till att turordningsreglerna följs...

Man blir lite matt. Facket har la inte ens tänkt tanken på att vägra uppsägningarna. Oberoende arbetartidningen Kvasten i fabriken menar att man inte får se varslade kamrater som detsamma som uppsagda kamrater... tänk i fall fackbossen kunde ha den inställningen istället? Det handlar ju trots allt om människor som skall förlora jobbet. Nu proklamerar man stolt att man redan kontaktat arbetsförmedlingen, istället för att ta fighten om jobben. Den som sätter hårt mot hårt har i alla fall bättre förhandlingsläge.

Läs mer:
Aftonbladet
GP

Farväl Göteborg

Farväl Göteborg, Farväl Sverige! Om en halvtimma drar jag! Det sabbar lite med skola, jobb, politiska arbetet osv, men det skiter jag i. Jag åker på semester.

Africa here I come. Tillsamman med morsan och farsan åker jag på lite kultur- och lite slappe-semester i Egypten.

Jag ska bland annat besöka följande faciliteter:

Jag kommer tillbaka om en vecka redan. Men fram tills dess kommer jag vara onåbar för allt och alla.

När dem man känner avlider

Idag har jag för andra gången på kort tid fått ett bud om att en bekant, en person jag känner, har avlidit.

I båda fallen (som är oberoende av varandra) handlar det om personer jag träffat ett antal gånger, men aldrig riktigt lärt känna. Men det handlar om personer som man fått mycket intryck av på kort tid eller få gånger.

Även om man inte stod dem jättenära så blir man ändå väldigt tagen när det kommer så plötsligt. Den ena killen var 23 år, den andra 19 år. Båda frånfallen var oväntade, ingen sjukdom eller liknande var känt (i alla fall inte för oss som inte stod så nära). Det är alldeles för tidigt. Det känns orättvist på något sätt när personer som är så unga försvinner.

Man påminns om att man inte skall ta någon för given. Det kanske låter som en klyscha. Men det stämmer ändå så väl. Även om du och ens vänner är i tjugoårsåldern finns det inget som säger att också du kan dö.

Ingen av oss är odödliga.

Facklig rädsla förödande

I dag fick jag senaste numret av Kvasten (det egna nyhetsbladet för arbetarna på Volvo-monteringsfabriken i Torslanda Göteborg) i handen. Återigen får man en dos av verklighetsbeskrivning om hur det är att jobba på en fabrik i dagens Sverige.

En arbetsgivare som ser arbetarna som kackerlackor som inte är värda ett skit och ett fackförbund med företrädare som tyvärr allt för ofta sviker sina egna medlemmar.

I detta nummer av Kvasten berättar exempelvis arbetaren Andersson från bana 1:1s nattskift om vilket reaktion han fick när han ville informera medlemmarna om ett årsmöte i deras egna fackförening:

Är gruppstyrelse 20 rädd för medlemmarna?

Gruppstyrelsen 20s representanter på natten vägrar hjälpa förtroendevald att informera sina arbetskolleger om tid och plats för årsmötet. Det enda som behövdes var tillgång till en skrivare.

Eftersom jag är kontaktombud på min avdelning tycker jag att medlemmarna skall veta det jag vet. Alla kan, hinner eller vill inte gå på kurser för att få information som man enkelt kan få på arbetsplatsen av arbetskamrater.
Därför har jag börjat dela ut “Veckans tips”, ett papper som kommer ut lite då och då där enkla och tydliga tips om saker medlemmarna borde veta redovisas.
Nu senast satte gruppstyrelsen upp ett litet papper med liten text på den fackliga tavlan om att det skulle vara årsmöte. Eftersom jag vet att många inte går förbi och ännu färre läser på den tavlan av olika anledningar så tyckte jag att det var en bra idé att ha information om detta som veckans tips. I första stycket stod det så här “nu finns en chans för alla fackliga medlemmar att påverka den organisation som ni äger genom erat medlemskap, nämligen facket.”. Där under skrev jag sedan var och när gruppstyrelsens årsmöte skulle vara och kontaktuppgifter till mig ifall man hade frågor. Jag frågade en utav gruppstyrelsens representanter på natten ifall han kunde skriva ut så många ex som det finns montörer på avdelningen. Han sa att han kunde hjälpa mig och jag mailade “Veckans tips” till honom. Nästa natt trodde jag att han skulle komma med de utskrivna pappren till mig. Istället så kom han och sa att han och dom han pratat med i gruppstyrelsen inte kommer hjälpa mig med utskriften. Man tyckte inte det jag skrivit var OK, dock utan att kunna peka på någon mening som var tvivelaktig. Han uppfattar det som att jag vill komma på mötet för att “jävlas”. Man undrar ju varför dom inte vill hjälpa mig att informera mina arbetskamrater om ett årsmöte för den organisation som vi tillsammans äger. Alla på avdelningen fick naturligtvis tillgång till “Veckans tips” ändå men inte från gruppstyrelsens skrivare. (Årsmötet för gruppstyrelse 20 är för övrigt söndag den 27 januari i Folkets Hus på Järntorget klockan 14.00 till 15.00) Jag och många arbetskamrater undrar nu varför gruppstyrelsen agerat på detta konstiga sätt. Är de rädda att det skall börja komma folk på deras möten? Ifall gruppstyrelsen vill förklara sig så får dom gärna komma ner på banan någon rast.

Per Andersson 1:1an natt

Man blir ju fan uppgiven när man tänker på det. Om jag skulle önska något från vår stora fackförening så vore det att man skall sluta vara så himla rädda. Man är rädd för många saker, allt i från "globaliseringshotet" till jämstäldhetspotter inom LO. Men främst är man rädd för arbetsgivaren, och för sin egna medlemmar. Det är förödande för vår kamp, den pacificerar facket och alienerar arbetarna från arbetarrörelsen.

Fabrikschefen och ägarna borta i Detroit skrattar belåtet inne på sina kontor.

Skrivet: Kvasten nummer 14

Jobb, möte och inget bloggande

Har haft fullt upp de senaste dagarna, därav bloggfrånvaron. Mest jobbat i fabriken, men har även varit på ett bra möte med Tvärpolitiskt HBT-Nätverk i Göteborgs Stad och Västra Götalandsregionen. Efter mötet var den en journalist och fotograf från Punkt.se och intervjuade oss och tog bild. Så länge det inte inträffar någon stor händelse i Göteborg i dagarna så kommer det en artikel i måndagens punkt.se. När jag tänker efter så var det nog min första tidningsintervju som jag deltog i som väsnterpartist (även om det nu var en gruppintervju). Ska bli intressant i fall man citeras någorlunda korrekt sägandes något vettigt.

Har du vad som krävs?

Jag gjorde ett kul test på Officer.nu. Där kan man testa simultankapacitet, spatialt tänkande, minne och koncentration. Jag fick ett ganska bra resultat, trots att jag missade lite på sista övningen då jag inte riktigt förstod hur jag skulle använda musen. Gubben som gjorde rösten i testet tyckte jag nog skulle kunna vara en av dem som dom sökte för officerstjänst.

Men men, det kommer knappast hända. Dels för att jag inte vill åka med Nordic Battle Group till Afghanistan och understödja USA:s kringsföring i världen. Dels för att jag förmodligen inte är önskad i alla fall. När jag synades under mönstringen fick inte ens göra klart den, göra lumpen eller vara med i begåvningsreserven. Hade för kass syn för att vara något att ha, om man måste ha -10.0 i synkorrigering så är man ett kronvrak - och lika glad är jag för det.

Konsten att lägga energi på att bli upprörd över ett internettest

Först vill jag bara understryka att man inte ska missta detta inlägg för något viktigt. För skojs skull gjorde jag ett test på Axess.se för att se i fall jag är med i rätt parti eller inte.

Resultatet blev föga förvånande 100% för vänsterpartiet. Shockerande nog fick jag även 100% på Miljöpartiet (!!) och 90% på Socialdemokraterna!
(övriga resultat var 30% (c) 26% (kd) 23% (fp) 4% (m))

Galet. Visst för att man i sakfrågor kan komma överrens med miljöpartister. Fast, i fall testet skulle innehållit frågor om friskolorna hade miljöpartisterna tappat eller vissa andra sakfrågor. Eller om man tittat lite bredare än på ett gäng sakfrågor. Generellt saknade jag en insikt om att vi i försvaret av det offentliga ägandet, om kampen för rättvisare fördelningspolitik i samhället och makten över företagandet aldrig kommer att kunna lita på miljöpartiet. De är ju för allt i världen inget vänsterparti.

Jag tycker det är synd att internettester ofta utelämnar viktiga ideologiska skiljelinjer. Att vara socialist, liberal, eller grön påverkar vilken människo- och samhällsyn man har, och generellt hur man bemöter problem som uppstår i samhället. Man får hoppas att väljare inte uteslutande använder liknande tester. Sakfrågor i all ära - men hur vi bygger vår värld är större än så.