Att överleva ett och ett halvt års strål- och cellgiftsbehandling var ingenting jämfört med den behandling jag utsätts för av Försäkringskassan och a-kassan. Enligt regeringens politik är jag fullt frisk och arbetsför, trots en hjärntumör i huvudet. Är detta verkligen ett välfärdssamhälle 2008, frågar sig Stefan Nikander.
I slutändan är det detta som det handlar om. Regeringens politik är inte människovärdigt. Det är omänskligt. Alla sjukskrivna är fuskare och svin. Är man frisk och arbetar så tar man sitt samhällsansvar och är en god medborgare som helst ska få lägre skatt så att samhällsparasiterna inte skall understödjas. Är man långtidssjukskriven så tillhör man dessa samhällsparasiter. Man är som människa inte riktgit lika mycket värd. Att drabbas av canser och tvingas genomgå 1,5 år av strål- och cellgiftsbehandling är bara ett sätt för folk att smita undan sitt samhällsansvar.
I Reinfeldt & Co:s Sverige är det skillnad på folk och folk. Har man villa, jobb, 30 000 i lön och privat sjukförsäkring är man värd att satsas på med sänkt inkomstskatt, fastighetskatt och privat gräddfil innom vården. Tillhör man dem som exempelvis drabbas av cancer är man på sin höjd värd förakt och en handfull kronor.
Skrivet: Aftonbladet
15 kommentarer:
Bra sagt, håller med dig till 100%.
Har läst artikeln ett par gånger och förstår faktiskt inte Stefans argument att han ska slippa jobba för att han har varit sjuk?
Jag måste missa något. För som jag tolkar artikeln så lever Stefan som vanligt; han tänar och njuter av livet i största allmänhet. Skulle en återgång till arbetslivet på något sätt vara en hälsorisk?
För mig låter det som om en svår tid på något vis skulle berättiga att Stefan nu har rätt att paraiterar på oss andra - där flera säkerligen haft svåra perioder i sitt liv även dom.
Kan någon förklara? Står inte hela sanningen i artilen?
/SN
/
Min mamma har cancer, och har haft det i ett par år. Också sådan som man inte vet om den kommer "blomma" igen (precis som han i aftonbladet), metastaser everywhere, det gamla vanliga när läkarna hellre ger smärtstillande istället för att ta reda på varför någon har ont - vilket resulterar i att tumörerna hinner sprida sig innan man får bort eländet.
Hur som helst; jag har bott tillsammans med min mamma och sett hur hon mått av cellgifter, strålningsbehandlingar, omfattande operationer, läkare som ena veckan ger dystra besked för att nästa ge hopp och så vidare...
Inget av det här är kul att se en annan människa gå igenom, men det värsta var iallafall när hon började bli bättre och skulle börja gå på möten på förskärningskassan - då kom hon hem och grät varje gång. Jag kan ju tillägga att det började långt innan maktskiftet.
Jag tror att det har mer med powertrippande kärringar att göra att folk mår dåligt av försäkrningskassan än reglerna.
Jag har också svårt att se argumentet varför Stefan ska slippa jobba. Visst inträffar sjukdom och katastrof, men någonstans är det berättigat att fråga när personen är åter på banan igen eller när personen själv tror sig kunna komma på fötter. Jag förstår inte varför frågan i sig är så laddad - den måste ju ställas någon gång, oavsett om den är jobbig att bemöta eller besvara.
Till den sistnämnda skribenten här, vars mamma har haft cancer. De här mötena är jobbiga för alla. Om du inte var där själv som stödperson så är det svårt för dig att uttala dig om hur avstämningsmöten för återgång i arbete har gått till. Klart att det är svåra frågor och att personen som varit sjuk känner sig pressad, men det kan ju finnas många anledningar till det; känslan att vara maktlös och otillräcklig i sin sjukdom, som i sig har mer med den sjuke att göra än den som ställer frågan.
Nej, visst, jag var själv inte där.
Men nog säger det något när en statlig inrättning har en så negativ inverkan på användarna att det uppfattas som mer kränkande/ jobbigare än en livshotande sjukdom och dess plågsamma behandlingar?
/SN kommer med en ruggig kommentar
"För mig låter det som om en svår tid på något vis skulle berättiga att Stefan nu har rätt att parasiterar på oss andra".
Det visar på en mycket krass människosyn och samtidigt okunskap.
Stefan skriver bl.a. "Att själen, mitt inre, det fysiska de ser, just nu enbart har 50 procent kraft att överleva och bidra till samhället i form av att arbeta är inget de vill lyssna på, inget som räknas."
Enklare skrivet: Han orkar psykiskt inte med att jobba 100%.
Utan han ser sig själv just nu att
orkar med att jobba 50%.
Eftersom jag antar att du sluppit leva med ångest & depressioner, så begär jag inte att du ska fatta det till 100%, men i alla fall några procents fattningsförmåga om detta borde väl inte vara för mycket att begära.
Så läs artikeln några gånger till så kanske du ser att inte vill parasiter på på oss andra ( vilka du menar med oss andra. Alla som har lyckan att må bra och slipper att vara sjukskriven eller förtidspensionerad ).
Det så populära ordet "utanförskap" är inget man väljer frivilligt, SN!
Kämpa på Steffe!
Hangö rules!
Patrik -67
Jag har verkligen blivit blåst av den svenska så kallade välfärden.
Hade ett rätt bra jobb med hyfsad lön men med en del stress och lite press från arbetsgivaren.
Jag kände att jag inte pallade med riktigt och ville gå ner till 75 % under en period.
Eller om jag kunde ta ut min föräldrapenning (som jag var berättigad till).
Men se det gick inte för vi hade såååå mycket att göra.
Jag gick i väggen med hemska ångestattacker som följd!
Den värsta tiden i mitt liv! Jag lovar dig: jag önskar inte min värsta ovän det!
Och fy faaan vad jag blev pressad från alla håll!
Jag blev av med jobbet pga att jag blev långtidssjukskriven! Det hette pga av arbetsbridst!
Hmm?? Varför tog de in en ny på mitt jobb då???? Assholes!!
Mitt i allt detta fick jag en ny läkare som inte ville sjukskriva mig. Han tyckte ... bla bla
Orkade inte ens lyssna på hans dravel. Minns att jag satt utanför läkarstationen och grät som ett barn.
En sköterska som jobbar där kom fram och hjälpte mig att komma till sans.
Efter det så fick jag börja att gå i terapi hos en psykolog!
Jag skulle helt plötsligt söka arbete samtidigt som jag hade en depression, som inte var av denna världen,
annars blev jag av med min ersättning. För det var f-kassans läkare som bedömde min arbetsförmåga.
Inte den läkare som sjukskrivit mig i samråd med mig själv.
Den nya läkaren jag fått var f-kassans läkare. Hmm???
Och A-kasseersättningen som jag skulle få hade ett tak så jag fick bara 50 % av min tidagare inkomst.
Pengarna räckte inte till mat hela månaden ens. Jag drog på mig stora skulder från alla håll.
Kylen pajar, tvättmaskinen pajar, bilen rasar.......Ungarna ska ha skor......
Jag sålde det som jag kunde få något för. Vad ska man göra sen???
Jobba svart så att man får det att gå runt??? Nej, visst fan jag är ju sjuk!!
Hmmm, vad gör vi då???
Ah fan, jag skjuter mig i skallen!!
Nej. nej, nej, jag begår ett bankrån och gömmer pengarna till ungarna....sen, sen skjuter jag mig i skallen!
Nää! Hmmm???
Aha, jag flyttar från sverige och börjar ett nytt liv. Bye, bye.
Jag drog och kommer aldrig mer att betala en svensk krona i skatt. De har lurat mig så in i helv.....
Jag förstår (men märk väl, accepterar inte) de som tar livet av sig.
Stefans sjukdom, eller min också för den delen, är ingen ursäkt för att inte jobba, NÄR MAN ÄR REDO FÖR DET.
Men det vore ju behjärtansvärt om man inte blir ännu mer pressad än man redan är när man befinner sig i en sådan situation.
Mäniskan måste ju själv få kunna bedömma sin fysiska förmåga i förhållande till sin psykiska.
Det kan inte sitta människor som talar om att du är frisk när du inte är det.
Jag kan invitera vem som helst hem till mig så ska jag berätta, förklara, och visa hur jag haft det.
Nä du, glöm den tanken du tänkte nu!!! Jag har inga problem.
Jag har inga alkoholproblem. Jag har inga drogproblem. Jag är inte psykiskt störd. Jag har inte.....
Nej, jag är en helt vanlig kille som åkte på en smäll.
Och jag kan berätta de mest otroliga saker som händer med kroppen när du är utbränd!
Jag lovar att du kommer att sitta med öppen mun och säga ahh, jaha, ok, menar du det, är det så.....
Och det finns männskor i vårt samhälle som tjänar helt sjuka pengar,
Varför ska inte de dela med sig och dra sitt strå till stacken då (mer än de gör) när Stefan ska göra det.
Jag tycker att han ska få arbeta 50 % tills han känner att han är redo att ta nästa steg.
Inte sagt att han ska gå hemma och ha det bra bara för att han har varit sjuk "innan",
men han måste få en chans att repa sig så att han pallar med.
Det tar fruktansvärt på psyket när inte pengarna räcker och det spökar i huvet.
Man måste få känna trygghet för att kunna komma tillbaka och "dra sitt strå till stacken".
Av stryk blir man härdad! Jag har lärt mig tecknen. Jag har lärt mig säga ifrån!
Jag lever för mig själv och för min familj nu.
Inte för någon jävla pengastinn direktör som bara använder en som en jävla trasdocka som man kan byta ut när sömmarna börjar bli slitna!
Sätt ditt nya sömmar för det är du som slitit på dom din j.....
Alla människors lika värde!
Och du, kom ihåg....
Memento te mortalem esse!
P.S. För övrigt mår jag ganska bra nu och trivs bra med livet. Ekonomin är reparerad och jag har ett bra jobb som jag trivs med.
/Kåbe
Läst men inte förstått... Bemödar man sig om att läsa? Förstå?
"Har läst artikeln ett par gånger och förstår faktiskt inte Stefans argument att han ska slippa jobba för att han har varit sjuk?
Jag måste missa något..."
Eller" Jag har också svårt att se argumentet varför Stefan ska slippa jobba. Visst inträffar sjukdom och katastrof, men någonstans är det berättigat att fråga när personen är åter på banan igen eller när personen själv tror sig kunna komma på fötter."
Läs artikeln igen. Be någon läsa högt. Gärna förklara. Kanske googla på cancer.
"Att hålla humöret uppe, tänka positivt och framför allt ha framtidstro är inte lätt när man har en hjärntumör stor som ett ägg i sitt huvud. Är inte du färdigbehandlad?"
Färdigbehandlad - men inte frisk. Färdigbehandlad - men inte symptomfri.
En tumör stor som ett ägg i huvudet ger faktiskt symptom. En god vän avled några dagar innan jul i hjärntumör. Han var, som det heter, "färdigbehandlad" sedan flera år tillbaka. Man kunde helt enkelt inte utsätta honom för fler behandlingar. Kroppen tålde inte mer.
En bomb i skallen, en satans ångest, även när världen inte exploderade av smärta eller en stunds påfrestningar gjorde att han gick i däck.
Kroppen tål inte hur många cellgiftsbehandlingar som helst. Nånstans blir man "färdigbehandlad". Inom loppet av drygt ett år har jag tappat fyra vänner i cancer. Alla ansåg att behandlingarna är värre än sjukdomen. Dödens kyla i ådrorna, illamående, tappar hår , går ner i vikt...
När man är "färdigbehandlad" kan man inte göra mer. Kroppen orkar inte. Är tumören inte borta återstår bara att försöka leva som normalt. Försöka. Det kan gå. Kanske.
R* som hade hjärntumör fick drygt två år sedan han var "färdigbehandlad", S* med en magcancer 3 månader. L* med en leukemi nästan fem år, han orkade jobba två av dem.
Det slumpar sig så att en vän, A* avled i morse, magcancer, gick snabbt, mindre än en månad. Han var också gammal och trött. Tomrummet blir inte mindre, tro inte att saknaden blir svagare.
Fyra "parasiter", som nu inte kostar samhället.
SN skriver: "För mig låter det som om en svår tid på något vis skulle berättiga att Stefan nu har rätt att paraiterar på oss andra - där flera säkerligen haft svåra perioder i sitt liv även dom."
I Stefans fall verkar det finnas barn. Är det viktigast för dem att att han arbetar till sista andetaget, eller finns det större värden i livet?
I praktisk tanke och handling - vad skiljer nazisternas barmhärtighetsmord på svårt sjuka och handikappade från liberalernas gradvisa avståndstagande från "parasiter"?
Det är vardagens hjältar som vågar sätta ner foten, visa när något är fel. Att Barack Obama överhuvud taget ges chansen i ett presidentval beror på att Rosa Parks en gång vägrade flytta sig i bussen. Och i vardagen finns de som visar "den marginaliserade effekten".
Kämpa på Stefan! Ge inte upp!
Sitter mitt i skiten. Försäkringkassan har bara så där bestämt sig ompröva min sjukpansion bara så där. Har inte någon fast handläggare som kan svara på mina frågor. Ingen vet vad som kommer att hända.
För fem år sedan vaknade jag på MIV:a. Hade då försökt sluta mitt liv. Fick super bra hjälp och en massa massa diagnoser. 11 stycken. Har haft psykotisk ångest, ångest stark att man tappar allt. På detta en väldigt djup kroniskt depression. På detta TRE personlighetstörningar. Mig ska de antingen nu friskförklara eller bara kasta in någonstans där jag kan glömmas bort.
Det som är att jag håller på knäckas av detta. Att INGEN vet något. Ringer jag så får jag sammma svar igen. Måste först sätta mig in i ditt ärende. Men det som jag vill ha stöd, hjälp att kunna ta mig tillbaka till ett jobb och få en fungerande vardag. Vill jobba, men det svar jag får at de måste först avväga om jag är tillräckligt lönsam för detta. Eller friskförklara mig, genom att jag inte längre fyller kritierna för någon av de tyngre diagnoserna längre. För det lättare är inte längre sjukskrivningsbara.
Varför? Fattar inte varför jag kunde få komma tillbaka i min tankt, utan all denna ovisshet.
Fattar inte folk att många mår faktiskt mycket sämre av all denna ovisshet, detta att man känner lixom som ett b-folk, som inte vet själva vad som är bäst för dem.
Risken finns här, att jag igen kommer att klassas som sudicdal, men vad kostar inte detta då? När man helt plötsligt kanske inte kostar sjukersättningen, arbetsutredningen etc utan kanske en summa på 170 000kr/dygn, för man orkar inte, klarar inte av inte få ett svar eller veta. Man orkar inte leva genom att inte veta. Eller då få veta att man klassas som orehabliteringsbar. Nytt begrepp som kom med den styrande regeringen.
Sitter nu och väntar på min omprövning. Jag är inte arbetsför eller kan klassas som "frisk".
Har levt ett liv som många undrar över att jag fortfarande är livet. Har kämpat så att få det att fungera.
Nu är allt mera en känsla av att man ska kastas bort. Är inte tillräckligt lönsam. Så fort det gick, det har bara gått ett halvår sedan jag inte längre fyller kritierna, men det tar fem år innan diagnoserna stryks inom psykiatrin.
Har jag inget värde alls som person?
Regeringen behandlar oss sjuka,arbetslösa och med låga inkomster som amöba.Dom kör på med rena gestapo fasonerna för eg vill dom inget hellre än utrota oss,oss som har mage INTE kunna jobba.varför ska vi få finnas då? Nä här finns inte plats över någonstans för oss det formligen skriks ut varje dag.varför inte rada upp oss o skeppa iväg oss till en öde ö där vi kan dö av oss själva???jag drar starka paraleller med en viss person under 2 v.kriget.det är bara sätten som skiljs åt men syftet är exakt det samma,nämligen att utrota en viss grupp av människor som inte bör få finnas enligt deras mening då vi kostar för mycket o kräver för mycket när det gäller sjukvård osv.nä fy fannnnnnnn för denna regeringen.
Hmm,
Blir mycket, mycket förvånad över vissa personers inlägg, verkar som man inte har förmågan till att förstå att psyket hos en människa har den övergripande betydelsen för allas hälsa.
Tillhör själv de sk. "samhällsparasiterna"som nuvarande regering tycker så illa om....
Nää ett mycket hårt samhälle vi lever i idag och inte blir det bättre av att ha en Moderatledd regering med några medlöparartier som inte åstakommer ett dugg, annat än att jävlas med allför många innevånare.
Vart finns solidariteten, ödmjukheten, rättvisan och människovärdet för oss som haft oturen att bli sjuka mm?
Sveriges Anställningslösas Landsorganisation, SALO, har bildats just för alla som upplever problem med maktfullkomliga myndigheter.
Vi kan inte längre nöja oss med att klaga i media som enskilda individer. Det gör inte lika stor nytta som att organisera sig.
Kolla in www.anstallninglos.se och bli medlem så vi kan få till reell förändring.
Mvh
Henrik Lund
ordförande
Sveriges Anställningslösas Landsorganisation
Till alla som gnäller om att jag saknar kunskap och har krass människosyn; Jag betackar mig Er överlägsna attityd som inte är mindre ödmjuk än min "okunskap". vem är NI att döma mig?
Jag lever med ständiga smärtor (ej cancer), men vägrar tycka synd om mig själv och andra eftersom jag anser att det är kontraproduktivt.
Båda mina föräldrar har drabbats av cancer. Min far har genomgått en lyckad operation. Min mor däremot... ja, vi kan hoppas på att strålbehandling och cellgifter.
Det man möjligen kan ifrågasätta är väl min läsförståelse. Det gjorde jag själv, därav min fråga.
Hur är det med Er egen läsförståelse?
/SN
JAG är öppen mot vilken kritik som helst, kör på bara. Men som jag brukar säga innan jag skickar något, var neutrala när ni läser detta, se det som en domare ska göra, inte välja nån sida, utan bara vara i mitten.
Är en 15 årig snubbe som bara vill säga en sak!
KAPITALISMENS STYRESÄTT:
MONEY AND POWER
Har du makt och pengar så är du alltid välkommen i sammhället som en människa :D
Så länge du kan arbeta så är du välkommen i sammhället som en människa.
Nu när Moderaterna kommit till styret så har dem infört amerikas styresätt, visst, innan moderaterna så var social demokraterna också kapitalistiska, men inte lika mycket. Moderaterna leter efter KAPITAL(pengar), vilket pansionärer, ungdomar, handikappade, sjukskrivna inte bidrar mycket till.
Jag är för ideen kommunism, den KARL MARX tog fram, inte för den skulle fungera och den har inte fungerat men ATT MÄNNISKAN SKA SÄTTAS I FOKUS OCH INTE KAPITAL BORDE VARA EN SJÄLVKLARHET. Om man lyckas med detta mer eller mindre, kan man övergå till hålla naturen, djuren och miljön bättre.
Min poäng med det här var att SVENSKAR VAR DUMMA OCH INTE GJORDE DERAS FORSKNING OM MODERATERNA. Och när jag säger svenskar menar jag dem som bor här i landet och kan rösta.
Tro mig 20 års styrande med moderaterna och vi kommer se en liten version av Amerika.
Tänk er sakta men säkert allting bli privatiserat, skolor som man måste betala för, sjukhus, tandläkare, och en massa annat som jag inte kommer på, ALLTING ÄR FÖR KAPITALET. Några människor får leva bra, resten får bara leva :D
Jag gillar ideen faktist, om jag var den som levde bra, den med pengar och makt, den som kan styra och ställa. Den som många ser som förebild.
Jag säger inte att social demokraterna är mycket bättre, MEN DE SÄTTER MÄNNISKAN DEN LEVANDE INDIVIDEN, I FOKUS MER ÄN MODERATERNA.
Det finns inget 100 procentligt bra system men det finns ett system som är bättre än ett annat.
Nu har jag bara pratat fördelar om socialdemokraterna fast än man kanske kan säga lika många nackdelar som jag sagt fördelar men om man väger båda så är de sociala fortfarande bättre därför en en gång, de sätter människan mer i fokus än kapitalets styrsätt.
Det står lite huller om buller men...
tänkte egentligen bara säga en sak men det bara flöt på :P
Tack för mig
Skicka en kommentar