Idrotten: En fristad från eller för homofobi?

Det händer ganska mycket på HBT-områdt runt om i Sveriges kommuner. Inte sällan är det vänsterpartiets ledamöter som tar initiativ. Exempelvis har många vänsterpartiet tagit upp heteronormativiten inom idrottsrörelsen och hur kommuner kan jobba för att se till att alla människor känner sig välkomna och får lika möjligheter obereoende sexuell läggning.

Göteborg: Motion av Ana Rubin (v) om en grundläggande undersökning av hur idrottsrörelsens arbete inom kommunen bedrivs för att nå målet om allas delaktighet oavsett sexuell läggning

Örebro: Motion av Murad Artin m. fl. (samtliga v) om en grundläggande undersökning av hur idrottsrörelsens arbete inom kommunen bedrivs för att nå målet om allas delaktighet oavsett sexuell läggning

Söderhamn: Lise-Lott Wikholm (v) har laggt en likande motion.

Motionerna slår fast:

Det finns en tendens till ovilja eller oförmåga inom idrottsrörelsen till att se att det finns en heteronormativitet och att homo-, bi- och transpersoner därmed riskerar att stötas bort. Det finns en del omedvetna föreställningar som att alla är heterosexuella, att alla ”behandlas lika” och att huvuduppgiften för en klubb är att hålla på med idrott, och inte att engagera sig i annat, som t.ex. jämställdhet och att arbeta mot fördomar.

För ca 2 år skrev jag en motion (som bifölls) när vänsterpartiet Göteborg antog ett kommunalpolitiskt program där jag beskrev problemet:

Lika möjligheter
Homo- och bisexuella har inte i samma utsträckning som heterosexuella möjlighet till en meningsfull fritid och aktivt idrottande. Att t ex vara öppet homosexuell är ofta på grund av homofobi inte förenligt med att utöva lagidrott. Detta måste motverkas. Föreningar som konkret arbetar mot homofobi skall uppmuntras och stödjas, inte minst ekonomiskt, och andra skall manas till handling.

Inte den skarpaste texten direkt. Men poängen är att när idrottsrörelsen ser ut som den gör idag så har inte alla samma möjligheter. Här har kommunen ett ansvar. I söderhamn har kommunfullmäktige valt att avslå motionen, med hänvisning till att riksidrottsförbundet har gett ut en pamflett i ämnet... Man fattar tydligen inte

- Att kommunen borde ta sitt ansvar och undersöka hur idrottsrörelsens arbete inom den egna kommunen bedrivs för att nå målet om allas delaktighet oavsett sexuell läggning.
- Att kommunen kan och bör sätta upp kriterier utifån hur man arbetar mot likamöjlighetsmål, för hur kommunen ska betala ut stöd till idrottsrörelsen - vi snackar skattebetalarnas pengar här.
- Att kommunen ansvarar för att veta hur situationen ser ut för homosexuella, bisexuella och transpersoner, vad det gäller homofobi, diskriminering, utanförskap etc, och kontinuerligt arbetar med att komma till rätta med prolem i det vardagliga arbetet.
- Att kommunen har ett eget ansvar till att bilda opinion.

För mig är det självklart att idrottsrörelsen borde vara en fristad från homofobi. Lagandan, gemenskapen och idrottsprestationerna borde vara det enda som räknas. Idagens idrottsrörelse känns det dock, tragiskt nog, att idrottsrörelsen istället är en fristad för homofobi. Diskriminering, anti-homosexuella tendenser och homofobi som skulle vara helt otänkbara utanför oklädningsrummen och idrottsplanerna - får i testosteronets namn fritt spelrum inom "världens största folkrörelse".