Hjälp mig spendera januaris extrapengar!

Jag har bestämt mig för att inte vara någon nejsägare - jag ska istället likt kvällstidningarna hylla regeringen för att jag får mer pengar tillbaka denna månaden. I morgon får jag in min lön på bankkontot. En skillnad jämfört med förra månaden är att nu kommer regeringens stora satsning för i år – jobbskatteavdragets tredje steg (alltså skattesänkningen anno 2009). Tänk alla dessa pengar jag kommer få!

Enligt en beräkning så kommer jag få hela 179 kronor mer i plånboken denna månad jämfört med december 2008 på grund av skattesänkningen!

Dock, innan glädjeyttringarna blir för stora kan jag även meddela att idag har även min hyresavi landat i brevlådan. I år slår hyresvärden på stort och höjer min hyra med 2,75 %. D.v.s., min hyra höjs med 175 kronor för januari månads betalning, jämfört med december månads hyra.

Men man ska inte hänga läpp. Jag tjänar ju trots allt hela 4 kronor extra i plånboken denna månad. Skönt att alla tjänar på skattesänkningar...

Hjälp mig januaris extrapengar! Vad ska jag göra med mina fyra kronor?

Solidaritet i det lilla

Ända sedan jag var yngre har jag haft en förkärlek för politiska knappar. Ni vet sådana med säkerhetsnålsfästen man sätter på kavajslaget (eller jackan/väskan om man så vill). Jag kunde lätt ha tio stycken på en och samma gång på min gamla jeansjacka. Det är till å vara "out and proud" med sina politiska ställningstaganden och annat.

Nu när jag blivit lite äldre tar jag ej längre till sådana ytterligheter. Nu för tiden har jag inte lika mycket politiska symboler på mig. Dock har jag några kvar. Mitt halsband, min röda stjärna och min röda feministsymbol framför allt. Personliga symboler som jag har på mig för min egen skull. Jag har även just nu två knappar på remmen till min växa. En "stoppa FRA-lagen"-knapp och en "befria Palestina"-knapp. Den senare egengjord på knappmaskinen på jobbet.

Att jag valt att ta på mig en "Befria Palestina"-knapp är ingen slump. Den betyder också något särskilt. Att ha på sig en "befria Palestina"-knapp handlar inte för mig om någon slags personlig feelgood-aktivism, eller någon slags individualistisk plakatpolitisk handling. För mig handlar det om solidaritet i det lilla. En enkel handling som påminner om att folket i Gaza, västbanken och de ockuperade områdena inte är bortglömda eller ensamma

Under de senaste 24 timmarna har jag vid ett flertal tillfällen fått positiva kommentarer. Mannen i receptionen på hostelet i Stockholm, killen i disken vid kebabstället.... Inte mer än kommentarer som "bra knapp" eller "Befria Palestina - jag håller med", men vad mer behövs. Det känns skönt.

Jag kanske inbillar mig. Det kanske till och med är förmätet av mig att tro att det gör någon skillnad hos folk. Men jag tror på att visa vår solidaritet. Jag har demonstrerat, jag har ropat slagord... men efter att demonstrationerna tagit slut och man går i väg till sitt tror jag det är viktigt att forsätta visa solidaritet i det lilla, det vardagliga. Det kan vara nått så enkelt som att ha på sig en knapp. Är det förmätet?

5 000 skäl att fundera på om Volvo sjunger på sista versen

Dags att återuppliva bloggen lite. Kan börja med en notering i nyhetsflödet som fick en uppsagd Volvoarbetare som jag att reagera.

Jag läste i GP att min före detta arbetsplats Volvo PV:s Torslandaverk drar ner på produktionen. Enligt rapporteringen skall man endast bygga 5 000 bilar per månad. Man börjar faktiskt seriöst oroa sig/kontemplera hur det står till med företaget… snart har vi nog inte någon bilproduktion kvar i Göteborg,

För den som undrar så är det är väldigt lite att bara bygga 5 000 bilar i månaden i en sådan stor fabrik som Torslandaverken. Produktionsrekordet i C-fabriken där jag jobbade är på ca 1 000 bilar om dagen när vi hade full treskiftsproduktion. Ok, det var inte alltid vi byggde så många, men 5 000 i veckan hade inte varit en omöjlig ambition i fall man sålde tillräckligt.

Nu är det i stället en månadsambition…

Att bilproduktionen i sig minskar i världen/Sverige är det la inte så mycket att gråta över. ”Rädda Volvo” är ingen paroll att samlas under. Men paroller som ”rädda Göteborg”, ”stoppa massarbetslösheten” och ”rädda tryggheten för uppsagda” känns som sagt oroväckande nära.

Konservativa segrar i USA-valet

I natt genomfördes ett historiskt val i USA. President Obama lyftes av ca 60 miljoner röstande hela vägen till the Oval Office.

Det är väl allmänt kännt vi det här laget. Vad som inte fått lika mycket uppmärksamhet är diverse folkomröstningar som hållts runt om i det stora landet i väst.

Några nedslag:

Arizona Proposition 102: Ban on Gay Marriage
Yes 1,033,469 - 56%
No 797,911 - 44%
(97% of precincts reporting)

Florida Amendment 2: Ban on Gay Marriage
Yes 4,657,031 - 62%
No 2,848,490 - 38%
(99% of precincts reporting)

California Proposition 8: Ban on Gay Marriage
Yes 3,635,743 - 52%
No 3,297,629 - 48%
(64% of precincts reporting)

Arkansas Initiative 1: Ban on Gay Couples Adopting Children
Yes 558,273 - 57%
No 424,076 - 43%
(94% of precincts reporting)


Vist fanns det andra folkomröstningar där progressiva segrar kunde utroppas (så som misslyckade försök att inskränka abort-rätten i Californien, Colorado och Södra Dakota). Men när det kommer till homosexuellas och bisexuellas rättigheter var det de konservativa krafterna som fick smaka på segerns söttma.

Jag kommer få sparken

Idag med ett nytt stort från Volvo ryckte mina sista tvivel undan. Jag kommer säkert få sparken. Tidigare var inte säker, men nu kommer mina dryga fyra på Volvo inte räcka långt i LAS-listorna.

Jag är i och för sig just nu tjänstledig från min anställning i Torslandafabriken och jobbar bara ca 2-3 månader om året - så det finns dem som kommer drabbas hårdare än jag. Men det kommer kännas att förlora jobbet i fabriken.

Nu när jag varit studieledig har anställningen varit min möjlighet att tjäna lite pengar genom extraarbete och vid studieuppehåll över somrarna - men främst har jobbet varit min trygghet, min förvisning om att jag trots allt har något att falla tillbaka på i fall allt skiter sig.

Enligt Volvo ska uppsägningarna börja vid årsskiftet, och jag jobbar som vikarie på vänsterpartiet fram tills årsskiftet det med. Nu tror jag på en förlängning av mitt vikariat, men man vet ju aldrig.

Hej då trygghet.

Läs mer: Aftonbladet

En kort uppdatering med lite Ohly

Mest för att påvisa att jag inte är död så kommer här en liten uppdatering på bloggen.

Det är mycket jobb och skola just nu. Jobbet är kul och ganska varierande. Nu senaste tiden har jag roddat en del med ett torgmöte vi ska ha på fredag med Lars Ohly, ordförande i vänsterpartiet, och Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster.

Kom gärna förbi klockan 16 - 17 på Kungsportsplatsen.

Årets kändis-som-kommer-ut-historia

Och nu över till något helt annat...

Tidningen QX släpper i deras Septembernummer ut med årets kändis-komma-ut-historia. Den slår till och med förra numrets kändis-komma-ut-historia med Victoria Svensson.

Denna gång är sveriges skarpaste komiker Magnus Betnér som meddelar att han gillar tjejer, men lika gärna skulle kunna få i hop det med någon kille. Grabben är bisexuell tydligen. Kul kul.

Magnus Betnér

Vore inte Magnus Betnér lyckligt förlovad sedan tre år tillbaka skulle han lika gärna kunna ha sex med en kille. 
– Det är mest en tillfällighet att jag bara har legat med tjejer. Jag är bisexuell. Det tror jag de flesta människor är, om de skiter i att tänka efter.
– Vuxna människor borde få leva som de vill, säger han. Så länge man inte skadar någon. Jag förstår inte hur samkönat äktenskap ens kan vara en fråga. 

Läs mer: QX

När misshandel blir till "familjegrej"

Jag får alltid kalla kårar när jag läser artiklar så som aftonbladets "Det var en familjegrej". Man skriver om den kvinna som av vittnen sågs bli misshandlad och kidnappad i Stockholm under lördagen. Hon har tydligen kommit in till polisen för att avvärja misstankarna om grovt brott. Aftonbladet skriver:

– Hon ville tona ner det hela. Hon menade att det var en familjegrej och att hon blivit lite tilltufsad – det var allt, säger Mats Svensson, stationsbefäl på Norrmalmspolisen.

Visst ska man inte negligera vad hon säger eller ta ifrån hennes rätt att definiera vad hon varit med om, men visst låter det som ett tragiskt fall av en kvinna som utsätts för mansvåld.

Det känns alltid så obehagligt när man läser ord så som "familjeangelägenheter" och "familjebråk" - man vet vad som kan dölja sig bakom dessa ord. Ofta handlar det just om Mäns våld mot kvinnor. Det är Mäns våld mot kvinnor som inte riktigt är våld, det existerar inom en slags egen dimension, där det är okey att slå kvinnor. Grov misshandel blir till "familjebråk", mordhot blir till "upphetsad diskussion", mord blir till "familjetragedi".

Oavsätt i fall det i det här fallet är fråga om en försvarsmekanism, överlevnadsstrategi, förnekelsereflex, normaliseringsprocessteg - eller rena sanningen varför hon vill tona ner det händelsen så hoppas jag polisen utreder det ordentligt. Fast iof, om det är så att kvinnan blivit misshandlad så kanske hon inte hjälps av att killen åker på ett fängelsestraff i nått år, egentligen behöver hon la i så fall hjälp att hjälpa sig själv...

Läs mer: Aftonbladet

När arbetarna är borta passar företaget på att jävlas

När katten är borta dansar råttorna på bordet. När arbetarna är borta passar företaget på att jävlas.

Igår när vi kom tillbaka i fabriken efter semestern är det någon jävel som har byggt om vår bana under sommaren. Fullständigt idiotiskt också. De har byggt om och smalnat av banan så att det på sina håll bara är 60 cm mellan materialfastad och kaross, och det bland annat på balanser där det finns pelardragare som skall använda en stor del av utrymmet! Nog för att vi är smala många av oss, men det är farligt och jobbigt att arbeta när man knappt har något utrymme att utföra sitt arbete på. Jag skulle kunna lägga in en bild här, bara för att visa hur litet det faktist är med 60 cm... men just nu är det inte läge att bryta mot fotoförbudet i fabriken.

Företaget tror säkert att de kommit på något brilliant. Mindre utrymme betyder att vi behöver ta färre steg, vilket gör att vi kan arbeta mer effektivt (dvs montera fler saker på kortare tid)... Vem bryr sig om saker som arbetsmiljö, säkerhet och lagledarnas möjlighet att ta sig fram på banan och göra sitt jobb när en montör tar upp allt utrymme.

Det är sjukt att de gör en sådan ändring utan att informera någon överhuvudtaget. Avdelningschefen säger att han inget visste, facket var inte informerat, skyddsombuden var inte informerade - trots att det är en kraftig försämring av vår arbetsmiljö. Det är tyket att de passar på att göra en sån här fint under semestern när ingen är där att protestera.

Just nu är både vårt skyddsombud sjuk och fackombudet är på semester... så jag får la ta tag i detta själv. Får bli mycket tjöt om detta idag, ska försöka få arbetskamraterna med mig på att driva detta till skyddet eller facket.

Nytt jobb - nya utmaningar

Igår fick jag ett samtal från kamrat Elise Norberg Pilhem, distriktsordförande för vänsterpartiet Göteborg. Vänsterpartiets distriktsstyrelse i Sveriges näst största stad beslutade under söndagen om vem man skulle anställa som ny ombudsman på distriktsexpeditionen, och nu förhöll det sig så att det var ingen mindre än undertecknad som fick förtroendet. Från och med den förste september kan jag inte bara titulera mig metallarbetare, student osv. utan även Ombudsman.

Jobbet är på 50% då en av de heltidsanställda själv går ner på 50% på grund av studier. Själv kommer jag kommer jobba 50% och plugga 50%.

Det ska bli riktigt kul. Ser fram emot att jobba för partiet på ett nytt sätt. Nya utmaningar och stimulerande arbetsuppgifter hoppas jag på. Nu gäller det att göra ett bra jobb också för att hedra mina kamraters förtroende i mig. Om jag förstod det rätt så kommer de första arbetsuppgifterna inbegripa satsning på studieverksamhet och utåtriktad höstkampanj. Det verkar lovande.

Hm… Jag undrar om jag behöver tänka över mer på vad jag skriver här nu när jag officiellt kommer jobba för partiet... Man blir ju någon slags representant för vänsterpartiet.

Stärkt kampanda på Dalsländsk camping

Jag på sommarläger (det regnade inte alltid). Foto: Tove Liljeholm

Denna vecka har jag gjort något som jag aldrig riktigt trodde jag skulle göra... jag åkte på läder. Med tält och allt. I och för sig tältade vi någon gång med familjen när jag var liten, och van vid att sova med sovsäck och liggunderlag har man blivit i Ung Vänster - men jag har aldrig känt mig som en tältande person direkt. Men nu denna vecka bar det alltså av till Furusjöns camping strax söder om Åmål i Dalsland.

Efter en vecka med härlig kamratanda, mycket god mat, roliga workshops (jag sjöng i kör två gånger och var med på en bugg-kurs(!)), regn och många intressanta och eggande föredrag är det bara att konstatera att det var väl värt ansträngningen att åka med på lägret.

Jag har fått ny kunskap kring så vitt skilda saker som exempelvis abortens historia, ESF i Malmö 2008 och svensk flyktingpolitik. Jag har varit med om kampanjupptakten för Ung Vänsterns kommande mycket viktiga kampanj mot den borgerliga sorteringsskolan.

Tävlades gjorde det också i olika lättsamma former. Mitt lag vann Musik-Quizet, jag vann en rond i debattboxningen, vann när vi spelade Geni och hejade fram vårt fotbollslag till en andra plats.

Alla kamrater runt om i landet som inte åkte på sommarlägret missade verkligen något! Förutom alla viktiga och roliga saker man får lära och göra så är det något visst med att åka bort och träffa andra i förbundet. Det är som att man laddar batterierna, man får en energikick och fylls av en härlig känsla av att vi är många som vill samma sak. Man är en del av en rörelse som finns över hela landet och världen. Man fylls av kamplusta.

Det behövs. Om man ska orka i kampen mot orättvisor och förtryck, högerregeringar och imperialist stater, för rättigheter och krav - då måste man känna stödet av kamrater. En och en kan vi aldrig förändra något. Men tillsammans är vi starka och kan göra skillnad. Ju starkare vi blir, och ska bli ännu mycket starkare, desto mer kan vi förändra. I förlängningen är det inget som är omöjligt.

Euro Pride - en sammanfattning

Under de sista dagarna av Pride var det så mycket fest och gamman, socialiserande och stoj, intellektuell stimulans och politik, att jag inte han med bloggandet. Här följer en kort summering och reflektioner av mina (för den gången) sista dagar i Stockholm. Något mer med spanjorerna blev det dock inte, det kan jag säga direkt...

Onsdagen
Dagen bjöd på lite nya bekantskaper. Kul att inviga parken och hänga med lite folk. Träffade Madde och lite annat folk på Debaser och sedan en pub i gamla stan. Mycket trevligt.

Torsdagen
Daniel kom upp och jag bytte hostel - flyttade in i ett fyrbädsrum med Daniel, Madde och Cici. Schlagerkvällen i Pride Park var dagens riktigt stora begivenhet. Lotta Engberg, Charlotte Perelli, Teach-In (Ding-a-dong), Lena PH, Dana Internationall och massa andra stjärnor på schlagerhimlen lös up stockholmskvällen under torsdagen. Efter det tänkte vi festa, men det slutade med att alla var alldeles för trötta. Det blev sömn i stället. Man är inte 18 fortfarande märkte jag.

Fredagen
Hängde med Daniel under dagen. Såg bland annat Annika Lanz och Tiina Rosenberg på stora scenen på Pride House. Riktigt bra faktiskt! Båda två var kvicka, roliga och smarta. Vi festade på Lino och försökte röja på dansgolvet. Vilket var lättare sagt än gjort, fy fan va mycket folk det var. Men kul var det - 90tals musik, och med skräckblandad förtjusning så kunde man ofta vartenda ord i texterna.

Jag (t.v.) i Paraden! Klicka för större.

Lördagen
Dags för årets stora Pride Parad! Nu större än någonsin. Med allt ifrån präster till militärer i uniform som tågade. Jag var lite orolig över att det inte skulle bli så lyckat med tanke på att vädret just för lördagen slog om till regn. Men vatten från himlen störde inte paraden som samlade 50,000+ deltagare och 500,000+ åskådare. Har inga specifika siffror, men runt där låg det. Det är en obeskrivbart härligt känsla att tåga med andra på det sättet, för våra rättigheter och för att det är kul. Party och politik i en skön blandning!

Själv gick jag först i ett RFSL-block kallat " Marching for those who can't!". Sektionen är en manifestation för alla de HBT personer världen över som får sina mänskliga rättigheter kränkta och som förhindras att fira Pride. Genom att gå med i sektionen visar man sin solidaritet med HBT personer i städer så som Warszawa, Moskva, Teheran och andra platser i världen där mänskliga rättigheter inte existerar för HBT-personer.

Efter drygt halva tiden kände jag att jag gjort min politiska gärning och bytte block till Vänsterns (Ung Vänster och Vänsterpartiets) - där det var mer dans, fest och party (dock såklart politiskt efter som jag slöt upp med vänstern och inte vilket party som helst). Som sagt, party och politik i en skön blandning. Man kan vara allvarsam och kämpa för HBT-personers rättigheter och även dansa loss till disco-music.

På kvällen mötte jag upp några kamrater för lite umgänge över någon dryckesprodukt. Det är något särskilt det där med att träffa likasinnade och verkligen känna den där särskilda kamratskapet man får med genuina kamrater.

Söndagen
På söndagen var det dags att ta sitt pick och pack, åka till västkusten igen och börja bearbeta sina "Post Pride Depression"-Syndrom

Hej dagboken!

Det börjar bli mycket personligt och lite politik i bloggen dessa dagar. Det har blivit något av en pride-dagbok utav bloggandet. Det är något visst med att skriva ner lite vad som händer så man kommer ihåg, även i fall det bara är jag som är intresserad av mitt vardagliga liv. I dagens avstämmning kan jag notera att gårdagen blev både trevlig och sent avslutad.

Vi (jag och mats) hängde med lite olika folk i Tantolunden med nån flaska vuxen-saft. Träffade på trevliga människor från Stockholm, Göteborg och Belgien, samt Spanien. Vi fick tag på Spanjorerna vi träffade första dagen och mot slutet var det bara vi kvar - dvs Jag, Mats, Antonio, och Bernard. Vi umgicks bara, men vem vet vad som följer i den såpan. Vi gjorde i alla fall klart att vi alla fyra var singlar (och inte i hop med varandra) och att jag tyckte Antonio var snyggast och att Mats tyckte Bernard var snyggast. So far so good.

Idag har jag inte gjort något vettigt än så länge, men skall dra mig bortåt Pride Park som slår upp portarna idag. I kväll ska jag hänga med Madde & Flatorna. Det kommer bli fantastiskt! Förhoppningsvis blir det först lite dryck och socialiserande och sedan utgång och dansgolvsröjande.

Mälarenmissödet

För ett tag sedan hade jag problem med mina glasögon, de satt för löst. Jag fick det åtgärdat hos en optiker, men problemet kom tillbaka. Det skulle jag ha tänkt på lite extra när jag badade igår. Jag tänkte på att inte hoppa, inte dyka, men jag tänkte inte på att jag inte fick skaka lite på huvudet.

Så nu ligger mina glasögon någonstans på botten av Mälaren.

Lite surt, då de trots allt kostade 3000 kronor när jag köppte dem i Januari, men man får ju hoppas att försäkringen gäller. Tur att jag hade ett par linser med mig för säkerhets skull.

Överlag var det annars trevligt igår. Det blev inte vad jag hade planerat. Det bliv grillkväll (alkoholfritt förresten) tillsammans med två vänner jag kännde och några vänner dem kände. Hemma hos en väns farsa vid en flådig villa på Stora Essingen. Grillkväll, och ja då bad också.

Idag har jag varit på ett förmiddagsseminarie om Sexualundervisningen i skolan och vad som kan förbättras där. Mycket, var svaret.

Ikväll blir det förhoppningsvis fest.

Go gay pride!

Just nu är jag uppe i Stockholm och bevistar Euro Pride 2008!

Nytt för i år är att det enligt Prajd-ledningens utsagor skulle vara mycket längre pride i år. Istället för onsdag till söndag en vecka, skulle det vara från fredag till söndag över två helger. Det verkar dock vara en sanning med modifikation. Visst är det en del fotoutställningar på kulturinstitutioner runt om i stan och en och annan fest, men invigningen var i fredags, idag öppnade Pride House, och Pride Park öppnar inte förrän på onsdag.

Men jag har i alla fall hunnit med en hel del sedan jag kom i går morse. Träffat och hängt mest med Mats under gårdagen, vi stötte på två snygga Spanjorer från Madrid som förhoppningsvis skall hänga med i kväll på lite utomhushäng-med-vin. Snackade en del med en Kanadensare på Hostelet också, det märks att det är Euro Pride - en hel del utländskt folk är det.

Idag har jag börjat med att lyssna på en föreläsning om Män som säljer sex till män. Han föreläsaren gjorde några intressanta kopplingar mellan "äventyrliget" som inställning till olika sexuella aktiviteter, och huruvida man praktiserar säljandet av sexuella tjänster.

Nåväl, nu är det dags för lunch, sen får vi se vad den här dagen har att erbjuda.

Vem behöver åka utrikes när Kalv har en fin kyrka?

Är sedan några dagar tillbaka i stan efter en välbehövlig flykt från staden i några dagar.

Jag och en kompis bestämde oss för att i princip helt oplanerat sätta oss i bilen och dra iväg. Road Trip 2008 extravagans. Nåväl, det blev kanske inte någon jättetur. Ingen jordenruntresa, men väl en tur i sydvästra Sverige! Med stopp i Jönköping, Ambjörnarp (övernattning), Halmstad, Ängelholm, Helsingborg (övernattning), Falkenberg, och Varberg. Många fina landsvägar, i skog, bland kullar, och mellan fält.

I Kalv hade dem en vacker kyrka. I Helsingborg var det fint att titta på havet. Västra Götaland har ett underbart landskap.

Visst, att vi inte åkte till Australien, USA eller något annat populärt land är främst för att vi är enna fattiga stackare. Men vem behöver åka utomlands när man har vacker natur, fint väder, gott sällskap och trevliga byar/städer i Sverige?

Färdvägen

Vi minns Amalthea

Det är hundra år sedan nu, men vi minns fortfarande Amalthea. För hundra år sedan - Natten till den 12 juli 1908 efter klockan två nån gång, tog Anton Nilsson saken i egna händer och sänkte strejkbrytarskeppet Amalthea.

Det var konflikt i hamnen i Malmö. Arbetsgivarna och myndigheterna gjorde gemensam sak mot de i princip livegna hamnarbetarna. Hamnarbetarna gick i strejk mot orimliga arbetsvillkor, man ville ha bort paragraf 23 som gav arbetsgivarna oinskränkt makt i att leda och fördela arbetet på arbetsplatserna. Modernt slaveri var det i praktiken frågan om. Strejken var livsnödvändig.

Arbetsgivarna kontrade med att importera 1 600 strejkbrytare importeras från England till Sverige. Samtidigt som de strejkande arbetarna och deras familjer svalt i en kamp, tog strejkbrytande fartyg skyddade av polis deras jobb. I Malmö ligger skeppet Amalthea och på det 81 sovande strejkbrytare och sover. Två konstaplar håller vakt vid kajen.

Ett antal socialister bestämmer sig för att försöka skrämma bort strejkbrytarna. Den unga socialisten Anton Nilsson blir den som ensam ror ut och applicerar en hemmagjord bomb på fartyget. Explosionen blir enorm, fartyget får ett stort hål i skrovet och en person omkommer då strejkbrytarna just denna natt lagt sig på däck för att sova på grund av värmen.

Fyra personer grips, två döms till döden och två till livstid. Alla släpps dock efter nio år, efter omfattande påtryckningar från arbetarrörelsen i Sverige och USA. Bara i Sverige lämnades en protestlista med 130 000 underskrifter in till Högsta Domstolen. Arbetare på bägge sidor om atlanten slöt upp kring arbetarna. Det handlade om stå upp i kampen mot klassförtrycket.

Någon vecka efter attentatet hade alla strejkbrytare i Sverige lämnat landet. Historiskt så bidrog attentatet till att stärka kampen för rättvisa åt arbetarna, och för demokratiseringen av samhället.

Fortfarande idag minns vi Amalthea och dådets historiska betydelse. Vi minns Anton Nilsson och ung socialisternas uppofringar i klasskampen.

Fartyget amalthea efter explosionen

800 dagar kvar

Dagen D närmar sig. Steg för steg, timma för timma. Nu är det bara 800 dagar kvar. Tills vallokalerna öppnar och det svenska folket kan gå man ur huse för att idka lite ansvarsutkrävande mot högerregeringen och utfärda lite mandatgivande till ett vänsteralternativ. 800 dagar eller 19 200 timmar - tills Reinfeldt & Co sparkars ut från regeringstaburetterna i Rosenbad.

Kamrater, det närmar sig. Vi skall sätta stopp för det borgerliga systemskiftet. Vi ska ta makten och ersätta borgerlig klasspolitik med rättvis klasspolitik.

(s) & (mp): Varför skrota när vi kan utreda?

Fan va störd man som vänsterpartist blir när Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör sina utspel, helt utan att ens försöka kontakta vänsterpartiet. Som idag, när de gjorde sitt FRA-utspel.

Antigen så är de bara arroganta, eller så insåg de från början att vänsterpartiet inte skulle köpa förslaget som går ut på att FRA-lagen ska då göras om efter en utredning, och under tiden blir det fritt fram för FRA att koppla in sina kablar och börja massavlyssna svenska folket.

Att sossarna sedan Bodströms härjningar inte är ett parti för personlig integritet är tydligt. Det är ju trots allt dem som ligger bakom tankarna kring signalspaning mot svenska folket. Det finns nog ingen som inte förstår vad den kommande "utredning" skall göra: sitta och fundera i några månader och sedan lägga fram ett förslag på en ny FRA-lag som kommer vara samma skit men med några få kosmetiska ändringar från högerns förslag.

Gör som vänsterpartiet vill i stället - skrota FRA-lagen och alla sådana idéer om förutsättningslös singalspaning av all kommunikation. Och gör det nu!

EU banar väg för det gränslösa... folkföraktet

Nu i veckan bestämde regeringen hur man skulle gå vidare med Lissabonfördraget. Regeringen hade tre alternativ:

a) Regeringen kunde respektera Irländska folkets nej till Lissabonfördraget och avblåsa den svenska ratificeringsprocessen

b) Regeringen kunde inse att Lissabonfördraget innebär den största förändringen av det svenska politiska systemet, den största maktförskjutningen från, och den största de facto grundlagsförändringen i landet sedan vi gick med i EU; och därmed inse att det naturliga vore att det svenska folket fick samma chans som det irländska - att säga sitt i en folkomröstning.

c) Regeringen kunde skita i allt vad svenska och irländska folket tycker och tänker och driva igenom hela skiten i riksdagen i alla fall.

Man valde det sistnämnda. I torsdags kom proposition 2007/08:168 från regeringen om att ratificera Lissabonfördraget. Under hösten kommer den att behandlas, och får regeringen som den vill kommer riksdagen klubba igenom fördraget den tjugonde november i år. Att järnaxeln Alliansen-Socialdemokraterna gör gemensam sak i frågan gör det hela knappast lustigare.

I grund och botten är det vanligt jävla folkförakt som man håller på med. Att man skiter fullständigt i vad svenska folket skulle kunna tycka om den nya grundlag som skall ligga till grund för all politik inom EU och dess medlemsstater kan man ju förstå - Svenska folket har ju inte gått att lita på i exempelvis EMU-folkomröstningen, där man röstade för demokrati och självbestämmande istället för så som eliten ville.

Men att folkföraktet tar sig uttryck i att man helt struntar i att fördraget enligt EUs egna regelverk och process nu är dött är beklämmande. Ett fördrag gäller samtliga medlemsländer, och eftersom EU än så länge faktiskt inte är helt och hållet en centrerad superstat så kräver det att alla går med på det. När nu ett land och dess folk, på full demokratiskt och tydligt sätt sagt nej - då borde också hela fördraget vara dött, passé, och redo för begravning. Det borde inte finnas på kartan att man skall köra igenom det hela genom riksdagen i alla fall.

Fast det gäller ju bara i fall man inte är en folkföraktande elit som vill ha igenom sitt superstatsprojekt till varje tänkbart pris.