Det har varit mycket snack om Glen Hysén nu den senaste tiden. Om nån timma eller så skall han invigningstala på Sthml Pride tillsammans med idrottsministern. Jag har tidigare kommenterat lite här.
Mycket snack har det varit kring Hyséns misshandel av en bög för ett antal år sedan (bland annat här förlarar han själv). Visst hade han sina själ att, och rent spontant kan man väl förstå honom. Jag hade nog gjort samma sak. Men utan att ta ställning eller förespråka någon sanning så är det ju intressant att problematisera lite. Vilka genusmönster är det egentligen som ligger bakom att en man slår ner en annan man då han blir antastad? Hade han verkligen gjort samma sak i fall det var en kvinna som hade gjorde det påträngande? Hur kommer det sig att hans försvarstal är kusligt likt de som alla förövare åberopar när dem skall förklara varför de misshandlat eller dödat någon efter så kallade "homosexuella närmanden". Hatbrottsretoriken är alltid den samma. Visst det är skillnader i sak. Närmanden och överträdelser är två olika saker.
Men vart går gränserna egentligen? Vart ligger gränsen mellan "sexuella närmanden" och sexuella trackasserier? Vart går gränsen mellan att värja sig och att bruka övervåld?
Förövrigt kan jag bara säga att det ska bli intressant att höra hans invigningstal, och även konstatera att det känns tråkigt att det återigen är en heterosexuell kändis som invigningstalar på Pride. Varför ska det "alltid" vara heterosexuella personer som inviger Sveriges största HBT-festival? Reinfeldt, Götblad, Guillou,och nu Hysén... under de fyra åren jag besökt Stockholm Pride så har det aldrig varit någon homosexuell, bisexuell eller transperson som invigningstalare.
Visst är det viktigt att ha med heterosexuella i kampen. Visst är det viktigt att inflytelserika heteropersoner tar ställning för vår kamp och vill engagera sig, inte minst med tanke på mediagenomslaget.
Men någon stans måste det väl ändå vara vår egen kamp vi för? om vi inte själva står längst fram och högst upp på barrikaderna kommer vi aldrig att bli riktigt fria. Risken är att vi bara blir accepterade/respekterade på heterosexuellas villkor så länge det är dem som definierar och pratar för vår sak. Det blir som i fall att kvinnokampen och krossandet av könsmaktsordningen bara fördes av feministkillar.
Jag kanske målar fan på väggen - men vi måste ändå se att den gamla arbetarsanningen sanningen gäller fortfarande och även för HBT-personer. Befrielsen måste och kan bara vara vårt eget verk.
Mycket snack har det varit kring Hyséns misshandel av en bög för ett antal år sedan (bland annat här förlarar han själv). Visst hade han sina själ att, och rent spontant kan man väl förstå honom. Jag hade nog gjort samma sak. Men utan att ta ställning eller förespråka någon sanning så är det ju intressant att problematisera lite. Vilka genusmönster är det egentligen som ligger bakom att en man slår ner en annan man då han blir antastad? Hade han verkligen gjort samma sak i fall det var en kvinna som hade gjorde det påträngande? Hur kommer det sig att hans försvarstal är kusligt likt de som alla förövare åberopar när dem skall förklara varför de misshandlat eller dödat någon efter så kallade "homosexuella närmanden". Hatbrottsretoriken är alltid den samma. Visst det är skillnader i sak. Närmanden och överträdelser är två olika saker.
Men vart går gränserna egentligen? Vart ligger gränsen mellan "sexuella närmanden" och sexuella trackasserier? Vart går gränsen mellan att värja sig och att bruka övervåld?
Förövrigt kan jag bara säga att det ska bli intressant att höra hans invigningstal, och även konstatera att det känns tråkigt att det återigen är en heterosexuell kändis som invigningstalar på Pride. Varför ska det "alltid" vara heterosexuella personer som inviger Sveriges största HBT-festival? Reinfeldt, Götblad, Guillou,och nu Hysén... under de fyra åren jag besökt Stockholm Pride så har det aldrig varit någon homosexuell, bisexuell eller transperson som invigningstalare.
Visst är det viktigt att ha med heterosexuella i kampen. Visst är det viktigt att inflytelserika heteropersoner tar ställning för vår kamp och vill engagera sig, inte minst med tanke på mediagenomslaget.
Men någon stans måste det väl ändå vara vår egen kamp vi för? om vi inte själva står längst fram och högst upp på barrikaderna kommer vi aldrig att bli riktigt fria. Risken är att vi bara blir accepterade/respekterade på heterosexuellas villkor så länge det är dem som definierar och pratar för vår sak. Det blir som i fall att kvinnokampen och krossandet av könsmaktsordningen bara fördes av feministkillar.
Jag kanske målar fan på väggen - men vi måste ändå se att den gamla arbetarsanningen sanningen gäller fortfarande och även för HBT-personer. Befrielsen måste och kan bara vara vårt eget verk.
----------------------------------------
Håkan - Markus
1 - 0
Andra bloggar om: Stockholm Pride, HBT
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar