Så var man hemma igen efter Stockholm Pride. Som jag visste från början så blev det massor med onyttig mat, 5 nätter med alkohol och festande, mycket hängande i och runt Pride Park, ett och annat seminarium blev det också in i mellan. Ett par strul och nått ligg blev det också. Som alltid träffar man massor med trevliga människor som man inte känner men som man börjar prata med lite till och från. Bekantas vänner och folk i allmänhet.
Angående inledningen så var Glen Hyséns tal bra tycker jag, han fångade vissa bra poänger och var vad man kunde förvänta sig av honom (vilket inte ska tolkas negativt).
Paraden var häftig som vanligt. 50 000 pers var det tydligen som paraderade. Som vanligt hör man diverse folk, HBT-personer och heterosar om vart annat, som nästan tvångsmässigt håller fast vid sina fördomar kring paraden. Att den bara består av fjollor, transor och läderbögar typ. Nej, paraden består inte av 50 000 fjollor, läderbögar eller transor. Den består av både medelsvenssonbögar, femmeflator och många andra vanliga och ovanliga människor. Jag fattar dels inte varför man måste ha en så jävligt trångsynt bild på paraden, men även varför det nu skulle vara fel i fall det råkade vara så att det bara var 50 000 transor i Praden? Jag spyr om jag hör ytterligare än nedlåtande kommentar kring olika bögar, flator, queers, bipersoner, transor etc där man reducerar människor till skräp bara för att man inte uppfyller heteronormens heliga kärnfamiljsidealbild fast med homotvist, eller för att man är för extrem i något avseende.
Själv försöker jag brottas med min post-pride depression som kommer som en brev på posten när man tar det lugnt hemma på kammaren efter ett Pride-firande. Plötsligt känner man sig jävligt ensam. Det är den där speciella sorts ensamhet som man kan känna även fast man är ibland främlingar, kollegor och vänner. Men känner sig liten, man känner kärlekslängtan och på ett sätt utan tillhörighet. Det är inte så att jag önskar att Pride varade för evigt, alkoholförgiftningsrisken i fall man festat jämt som på Pride åsido, men det finns viss känsla som jag personligen i alla fall bara funnit på Pride.
Det är svårt att sätta fingret på det, men det känns verkligen fantastiskt att vara på Pride. Utomstående kan nog aldrig riktigt fatta vilken känsla det är att för en gångs skull var normen på ett ställe, när man under resterande 51 veckor på året inte gör det. Även om man inte alltid tänker på sin plats i samhället, så känner man alltid av att man inte tillhör normen. Sen spelar det ingen roll att man inte har allt gemensamt med varandra på Pride, det är en väldigt brokig skara människor som samlas, men det finns ändå en gemenskap.
Angående inledningen så var Glen Hyséns tal bra tycker jag, han fångade vissa bra poänger och var vad man kunde förvänta sig av honom (vilket inte ska tolkas negativt).
Paraden var häftig som vanligt. 50 000 pers var det tydligen som paraderade. Som vanligt hör man diverse folk, HBT-personer och heterosar om vart annat, som nästan tvångsmässigt håller fast vid sina fördomar kring paraden. Att den bara består av fjollor, transor och läderbögar typ. Nej, paraden består inte av 50 000 fjollor, läderbögar eller transor. Den består av både medelsvenssonbögar, femmeflator och många andra vanliga och ovanliga människor. Jag fattar dels inte varför man måste ha en så jävligt trångsynt bild på paraden, men även varför det nu skulle vara fel i fall det råkade vara så att det bara var 50 000 transor i Praden? Jag spyr om jag hör ytterligare än nedlåtande kommentar kring olika bögar, flator, queers, bipersoner, transor etc där man reducerar människor till skräp bara för att man inte uppfyller heteronormens heliga kärnfamiljsidealbild fast med homotvist, eller för att man är för extrem i något avseende.
Själv försöker jag brottas med min post-pride depression som kommer som en brev på posten när man tar det lugnt hemma på kammaren efter ett Pride-firande. Plötsligt känner man sig jävligt ensam. Det är den där speciella sorts ensamhet som man kan känna även fast man är ibland främlingar, kollegor och vänner. Men känner sig liten, man känner kärlekslängtan och på ett sätt utan tillhörighet. Det är inte så att jag önskar att Pride varade för evigt, alkoholförgiftningsrisken i fall man festat jämt som på Pride åsido, men det finns viss känsla som jag personligen i alla fall bara funnit på Pride.
Det är svårt att sätta fingret på det, men det känns verkligen fantastiskt att vara på Pride. Utomstående kan nog aldrig riktigt fatta vilken känsla det är att för en gångs skull var normen på ett ställe, när man under resterande 51 veckor på året inte gör det. Även om man inte alltid tänker på sin plats i samhället, så känner man alltid av att man inte tillhör normen. Sen spelar det ingen roll att man inte har allt gemensamt med varandra på Pride, det är en väldigt brokig skara människor som samlas, men det finns ändå en gemenskap.
Andra bloggar om: Stockholm Pride, HBT
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar